Mår “bra”!

sitter hær med William och lyssnar på Elvis-låtar. Han ær værldens jobbigaste och værldens goaste. Jag mår faktiskt ganska bra. Ska till P imorgon igen. Længtar faktiskt efter att få haspla ur mig lite mera skit.

Kallade honom gubbjævel sist. Det var inte snællt. Funderar på om jag ska be om ursækt eller inte.

E ska børja hos honom. Hon ær en slyna. Først førsøker hon ta mitt ex (fast han ær inte intresserad *S*) sen ska hon ta MIN kurator? Vet att jag tænker “fel”… men jag hatar henne. trots att det ær ganska synd om henne…

Inga mer hallucinationer… inte något vært att næmna iaf och det ær skønt. Svårt att sova och en massa andra utsættningsbesvær men jag øverlever. Funderar på att sluta snusa- IGEN! Men det ær dumt att ta det i samma veva. Det ær som att tigga om att må dåligt.

 Min ælskling ær 3 år nu. Før tre år sedan høll jag ett nytt litet liv i famnen och visste att han var speciell. Det kommer han alltid att vara. Alltid ælskad…

Nu ska vi gå och køpa snus innan de stænger på Preem…

/THINGeline

Jag brukar kunna dela…

…men kan jag dela med mig av det här?

“Pappa, pappa hela världen dansar runt våra änglaben!”

Tänkte att jag skulle sluta med mitt Mirtazapin för jag har börjat hallicunera… (har gjort det förut men inte såhär) Så jag har inte tagit de tre senaste dygnen. Jag har fått blödningar under huden, lagt på mig en massa extrakilon (vätska) och en massa skräp. Synd för de fick mig ändå ganska stabil.

Nåja, utan Mirtazapin i 3 dygn. Inatt hade jag verkligen svårt att sova (medicinen har en lugnande effekt och har hjälpt mycket bra mot mina sömnstörningar). Men så småningom somnade jag. Trodde jag först… Men jag sov inte. Jag var vaken. Jag var vaken!

Rummet förändrades och blev större. En massa röster. Överallt. Jag bad dem gå med det fungerade inte… Jag sprang och tände lyktorna i fönstret men det fungerade inte heller. Jag visste att jag hallucinerade. Jag kröp ihop under täcket och skakade. Hjärtat bankade frebilt och svetten rann. “Det är bara inbillning” tänkte jag om och om igen. Sedan slog jag upp ögonen och var som paralyserad. Det stod människor där. Det kändes hotfullt. Ångesten spred sig i hela kroppen. Jag var inte i mitt rum längre. L var där och sprang fram och tillbaka och sade hela tiden till mig att jag skulle göra något som jag inte uppfattade. L:s pappa var där. Han satt i en soffa. Ett stort antal okända människor befann sig i min hall, jag kunde se dem gå fram och tillbaka ifrån min plats i sängen. En telefon ringde hela tiden. Något hade hänt men jag kunde inte uppfatta vad. Plötsligt hörde jag C. Jag vet inte vad han sa, uppfattade knappast något, jag kunde bara höra hans röst.

Jag vet inte hur länge det höll på. Paniken var där hela tiden, en minut, en timme, flera timmar, jag kan inte svara. Men plötsligt hörde jag William. Ett klingande skratt ljöd i hela rummet och sedan hans röst “Pappa, pappa hela världen dansar runt våra änglaben”. “De dansar pappa. Titta. De dansar runt våra änglaben.” Han upprepade detta hela tiden. Hur jag än försökte se åt hans håll fick jag inte syn på honom, ljudet kom överallt ifrån. Han lät inte glad han lät som en psykiskt sjuk människa gör i en film.

Jag blev rädd. Var jag än var så fick inte William vara där. Något hade ju hänt fast jag inte visste vad. Situationen var sjuk. Psykotisk. William fick inte vara där.

Jag dog. Jag skojar inte, jag dog. Jag kunde inte andas. Jag försökte men det tog emot och jag kunde inte längre röra på mig. Jag såg att rummet hade återgått till sitt vanliga tillstånd (nästan). Men jag kunde inte andas. Jag försökte röra på mig men jag var förlamad, jag kunde inte röra en fena. Jag kände hur hjärtat bankade hårdare och hårdare och när det kändes i hela kroppen stannade det. Allt stod stilla och jag kunde bara tänka. Jag trodde att jag var död. Paniken var borta men en stark oro tilltog i dess ställe. William. Om jag var död kanske det inte skulle upptäckas förrän eftermiddagen. Han skulle vakna bredvid sin döda mor. “LEV” tänkte jag. “ANDAS”. Jag var död i några sekunder. Men sedan fick jag luft igen. Jag grät och skakade, ångesen kom tillbaka. Jag var SÅ JÄVLA RÄDD!

Tänkte ringa mamma och berätta att jag hade dött men levt upp igen. Att jag måste till akuten. Jag gjorde det inte. Jag vågade inte hämta telefonen. Jag var så rädd för vad jag sett i hallen.

Lyktorna lös. Jag hade tänt dem… Jag var vaken när det där hände. Eller hade jag gått i sömnen?

Jag låg och blundade under täcket för när jag såg upp så såg jag hela tiden hur tapeten förändrades som om någon skar sakta i den. Väggarna gungade och såg ut att vara gjorda av vatten.

Jag somnade. Efter jag vet inte hur länge. Jag fick ro i kroppen igen.

Ringde och sjukanmälde mig imorse. “Ont i halsen”.

Har ringt till vc och berättat lite om vad som har hänt. Inga detaljer men om att jag “hallicunerat”, att jag har tinnitus och nästan kan känna att blodet rusar i öronen. Går blodkärlen sönder i benen kan de väll lika gärna göra det i hjärnan också. Jag fick en telefontid senare i veckan. TACK SÅ JÄVLA MYCKET. DET VAR SNÄLLT. Får inte sluta med medicinen, har för stark dos för att kunna sluta rakt av. Men inte fan kan jag ta det heller. Inte när det blir som det blir. Orkade inte tjafsa…

Jag förstår inte vad det är som händer. Jag vet inte vad som är verklighet, dröm eller hallicunation. Sov jag? Hallicunerade jag? Lampan var ju tänd. Väggarna var gjorda av vatten efter att jag vaknat/”kommit tillbaka”. Var det abstinens, mitt psykiska tillstånd eller medicinen? Hur ska man veta?

Dog jag? Stannade hjärtat och hoppade igång igen? Eller drömde jag? Det var så verkligt…

Hur ska jag våga sova inatt? Håller jag på att förlora förståndet. Vad händer? Vad ska jag göra?

Psykakuten… en gång aldrig mer. Kom in dit med sönderskurna armar i höstas. De gjorde inte ett skit. Fick ligga på TNE på natten (de kom och kollade en gång i kvarten) och sitta hela jävla dagen på akuten för att bara bli hemskickad trots att jag skar mig på plats. En tiid efteråt stod jag på tågrälsen och trodde att jag drömde. Det gjorde jag inte.

Min huvudvärk är extrem. Hela tiden tjuter det i öronen.

Trots allt har jag ändå mått sämre. Jag har orkat med lite idag, betalat räkningar och köpt onödigt dyra paket till William. Min älskling som fyller 3 imorgon. Handlat till kalaset också.

Vågar nog inte sova ensam inatt men vill inte sova hos mamma och pappa. Hos C och William kanske.

Jag är orolig för mig själv, jag som annars struntar blankt i mig själv. Och jag kan bara undra, hur ska det här sluta???

“Pappa, pappa hela världen dansar runt våra änglaben!”

Du och jag är änglar William. Även om situationen var hemsk så ska jag komma ihåg de orden för alltid (hur skulle jag liksom kunna glömma). Hela världen ska dansa, det lovar jag. Logiskt sett är det något med medicinen… även om jag har något svårt med logiken idag. Allt ska bli bra.

Jag ska till P redan imorgon och det känns tryggt. Han kommer veta vad som behöver göras. Tur att jag bokade in det imorgon istället för på fredag.

Vi ska ha kalas imorgon och Du ska få “pket”. Imorgon ska bli en bra dag. Jag sitter här med ångest, svettningar och yrsel och kan känna hur hjärtat bankar hårt. Det är abstinens. Det ska bli bra. Jag lovar Dig att jag ska bli bra. Dig sviker jag inte.

“William, William hela världen ska dansa runt våra änglaben. De ska dansa med oss”!

Læmna mig ifred!

Jag menar det, jag vill bara vara ifred. Ring mig inte och besøk mig inte før jag orkar inte. Jag ær alldeles før arg. Jag har varit arg i två dagar. Jag har all anledning att vara arg men det tar på krafterna. Ønskar att jag hade några bensodiazepiner att ta så jag blev lugn. Men det vill de inte skriva ut.

Jag ær RASANDE! Jag har lust att slå sønder något. Såhær arg har jag inte varit på… jag vet inte hur længesen det ær jag var såhær arg senast. En massa minnen børjar dyka upp samtidigt som allt håller på att gå åt helvete. Har ju pratat med P om det dær med att ilskan kommer skapa den dær jævla ångesten om jag inte tar itu med den…

Bara mina ælskade ænglar får ringa till mig. Och min familj.

Jag hallicunerar också. Vet att jag gør det før att jag ær så stressad/pressad. Værst ær det nær jag ska sova, då pratas det med mig!!! Det brukar stå någon/något i min hall på kvællarana. Nåt som går førbi dørøppnigen. Då prasslar det. Det gør mig FØRBANNAD det med! Nåja sålænge jag har kontroll, inte ær rædd och VET att jag hallucinerar så ær det ju ingen fara. Men i veckan blev jag rædd en gång før då var det så tydigt. Næstan verkligt. Och jag tænkte “FAN, nu håller jag på att bli psyksjuk”! Jag glømde att jag redan ær det

Det går bra med jobbet iaf men det ær också allt jag orkar med och snart kommer jag inte orka nåt alls (førutom William før honom har jag alltid orkat, William min ælskade). Men allt annat går åt skogen. Håller på att nærma mig en psykos? Hur ska jag bryta det?

P ringde førut och frågade hur det var. Han hørde væll hur jag dræmde i dørren nær jag hade varit hos den dær førbannade kærringen. Har ju hoppat øver terapin de senaste veckorna. Jag kænde saknad… Jag ville gråta men drabbades av skratt-attacker. Længtar tills på fredag…

Annars kan jag inte se framåt alls. Jag kan tænka mig fram till lørdagen men sedan tar det slut. Kanske ær det på lørdag allt rasar ihop. På krogen kanske med alkohol i krppen. Fan, får inte bli så nu nær jag æntligen har ett jobb som jag trivs med. Jag tar det som det kommer.

Min læslust ær borta också, det ær alltid ett tecken på att jag håller på att rasa igen. Pianot spelar bara fel. Ritkolet smulas bara till bitar. Inget blir bra, inget. Och DET GØR MIG SÅ JÆVLA FØRBANNAD! Orkar inte hænga med i politiken, vet inte vad som hænder med værlden. Orkar inte…

Så saknar jag dem, de jag har førlorat. Det gør mig också så jævla FØRBANNAD

Fast ændå…

Blæddrar lite i moralcodexen. Nej, det ær inte rætt, inte rætt att ignorera. Inte rætt att leva i en skøn fantasiværld nær mænniskor svælter, plågas… barn som behøver en vuxens hjælpande hand… det ær inte rætt att blunda. Man får inte, man får aldrig ignorera.

Førsøker samla ihop fragmenten, vad ær fantasi, vad ær verklighet? Hur mycket har man rætt att stænga av sig, att bara blunda? Hur egoistisk får man vara?

Vart går grænsen? Varfør har jag inte fått det med mig i livet? Varfør lær man inte ut det? Varfør får mænniskor bara med sig fragment in i vuxenlivet, trasiga spillror? Varfør finns det aldrig någon stig att følja? Varfør står jag hær så frågande?

Moral. Rætt och fel.

Man har inte rætt att ta sig sådana friheter, det ær omøjligt.

Så vad gør hon 23-åringen? Ska hon våga slæppa utopin?

Vill inte bli som dem…

Så har man klarat av en födelsedag det här året också då- tänk att det aldrig slår fel, den 19:e december varje år har jag blivit ett år äldre. Man åldras i takt med tiden som bara mal och mal likt en jättlik kvarn. Men är jag stor nu? För jag vill inte vara stor.

Jag är besviken på vuxenvärlden och vill inte vara en del av den. Jag startade mitt liv i tron om att världen var ung och vacker, att alla möjligheter låg för mina fötter. Att ett äventyr väntade och att alla människor var goda. Vad hände med det?

Vad hände när man blev stor och upptäckte att allt bara var en utopi skapad av ett litet barns allra innerligaste önskan?

Vuxenvärlden svek, man borde ha fått lära sig något om hur det verkligen var så man inte hamnade i detta tillstånd då man helt plötsligt och helt oförberett fick klara sig själv. Som att gå ut i strid utan svärd…

Man fick alltid höra moralpredikningar. Rätt och fel. En moralcodex som baseras på lögner. Trofasthet, tillit, generositet, inget av detta är av någon nytta i den här världen. Man borde istället få lära sig från barnsben att vara hård, vända ryggen till och bara tänka på sig själv.

Det fanns aldrig någon länk till vuxenvärlden. Rent emotionellt var det som bli satt i skogen utan redskap och matsäck. En stor besvikelse skapad av ett enormt svek.

Barn kan vara oaktsamt elaka men de vuxna kan rentav vara grymma.

Jag är 23. Jag är vuxen. Men nej, jag är ännu ett barn. Ett barn som betackar sig för vuxenvärlden ännu ett år. Så länge jag är 23 ska jag fortsätta leva i min naiva världsbild och bara tro gott. Leva i en vacker värld.

Jag vill inte bli som de andra! 

Känner mig liten

Liten, avskärmad, oförstådd…

Jag är för liten för att hålla ordning på mig själv, för liten för att motstå farliga frestelser och för liten för att klara av en relation vare sig det gäller vänner, familjerelationer eller relationer till män.

Endast att vara mamma klarar jag av känslomässigt, just för att jag är så liten. För att jag är på samma nivå som min son och för att jag kan förstå honom. Förstå den intensiva ilska och frustration som rätt som det är bryter ut och snabbt växlar till gråt för att sedan några minuter efteråt bytas ut mot ett hjärligt skratt. En vuxen får inte vara så, jag vet det, man blir stämplad som knäpp, man förväntas kunna klara av mera.

Jag kan känslorna för jag är där. Känslomässigt är jag ett litet barn och jag tror inte att andra vuxna kan förstå det. Även om jag är en vuxen individ i tankarna… Önskar att jag på något sätt kunde integrera mina känslor med mina tankar.

Flyr allt som har med känslor att göra för att jag inte orkar det just nu. Det har blivit för mycket. Vänner som ringer stup i kvarten, J… söta, snälla, underbara, fantastiska J…, stress, ska hinna med allt, köpa julklappar för pengar jag inte har, städa upp hemma (vilket käns som att slänga bort bitar av mina tankar för min välsorterade oordning hjälper mig att hålla ordning på mina tankar)… Orka!

Det är klart att ett litet barn inte orkar med intensiva relationer, att ett litet barn inte vill hänga på krogen, ett litet barn sitter inte ens på fiket och diskuterar vuxensaker. Det är väll klart att ett litet barn inte orkar hålla ordning på allt, gå och köpa julklappar. Jag orkar det nödvändiga, inte mera.

Det blir för mycket i mitt huvud och mina känslor svämmar över. Jag har brutit med de flesta. Ringer inte, träffar dem inte, orkar inte. Så likförbannat känner jag saknad. Hallå, jag känner mig ensam!

Jag är ett litet barn just nu (jag vet att det kommer att gå över) för jag orkar inte med att ha allting snurrande i huvudet, min struliga situation med mediciner, sjukskrivningar, jobb hit och dit. Jag kan inte ta in det och sortera det, jag skjuter det ifrån mig, orkar inte vara stor längre, orkar inte ta ansvar, orkar inte jobba mig framåt. Jag behöver bara en paus, lite andrum. En liten bubla där bara jag och William existerar. Bara för en tid. Det måste vara okej?

Ett litet barn i mig vädjar till sin omgivning “se mig, hjälp mig, lyssna på mig”. Får gensvar till en vuxen människa. Det känns som om de trampar på mig och skuffar undan mig. Orkar inte bli pikad, orkar inte med att mina problem nonchaleras/pratas bort.

Jag tänker inte dölja hur jag är. Känslomässigt labil, orkeslös… Jag ska inte behöva förklara mig heller.

Jag vet inte själv vad jag vill, hur jag vill ha det, vilka som betyder något… För vilket barn vet det?

Jag skäms inte för att jag reagerar såhär. Tvärtom är det nog en normal reaktion på en väldigt pressad situation. Att man blir liten igen.

Jag vet ju också att det går över, att jag inte behöver vara rädd för det. Något jag inte gjorde klart en gång i tiden och måste igenom igen bara. Det är ingen katastrof.

Tänker på de som en gång inte gav mig chansen att bli vuxen och helt plötsligt begär de det.

Man kan ju inte hjälpa att man känner som man gör.

Och med detta har jag inte rett ut någonting, troligen skapar det endast mer förvirring för alla. Men jag har ivarjefall gjort ett försök, det får räcka med det.
 

JAG MÅR SÅ BRA!!!

Jag mår bara så bra, det ær så skønt. Tænker inte førstøra det hær før mig sjælv, det ska få hålla i sig så længe som møjligt.

Jag brukar førstøra det annars, tænka att snart mår jag sæmre eller jag førtjænar inte att må bra osv.

Hela dagen har jag levt i nuet, jag vet att jag førtjænar det och jag har verkligen njutit av det. Inte gjort någonting, suttit och læst vid datorn, spelat spel, stædat hemma osv. Bara kænt efter och kænt mig så vælmående.

Hoppas det beror på medicinen att jag blir gladare allt oftare. Den nya medicinen verkar kanon och på kvællarna dæckar jag nær jag tagit den. Ingen mera orolig sømn, bara positiva drømmar. Riktigt æventyrliga drømar med fantasymiljø. Skulle kunna skriva bøcker direkt från mina drømmar. Sexuella drømmar också… lite “saddo”…

Kænner mig lætt førvirrad i kærlekslivet. Har ju så lætt att bli kær. Har jag førhastat mig??? Så som jag alltid gør innan jag vårdsløst skænker bort mitt hjærta. Tænker på A. Kommer jag någonsin att kunna sluta tænka på honom?

A… Så obeskrivligt vacker. Skulle kunna ge honom ALLT! Gøra allt før att han ska bli lycklig. Aldrig gøra honom besviken. Någonsin. Hans utstrålning, hållning, anletsdrag, røst, vackra lockiga hår, hans muskuløsa kropp- WOW! *Sluta tænka på A nu THINGeline*

A… Tænk om han vore min, så perfekt hela livet skulle vara. Vi skulle upptæcka hela værlden, rista in våra namn i barken och ælska med varandra i græset. *Det fungerar inte så THINGeline*

A… den vackraste man som någonsin gått i ett par skor. Bli min, gift dig med mig, ælska mig *Han ær før fan øver 40 THINGeline*

Och så fin. En sådan som kommer vara lika vacker om 40 år till *suck*

Vill ha, ska ha. Jag ær før fan førælskad och jag har aldrig kænt det så starkt innan.

Tycker om J. Vill inte såra J. Men kan jag någonsin kænna så før J? Ær det verkligen sådant som væxer fram?

Ælskar A.

Så gør vi punkt før det.

Kænner mig bara så lycklig. Hoppas det ær så imorgon också. Det ær det nog inte med tanke på vad jag måste gøra imorgon… fuck!

Hoppas jag får se A imorgon. Då kommer jag vara lycklig.

 Ær jag naiv?

Brevet till lillen

Skrev ett avskedsbrev till mina anhøriga før ett tag sedan då jag mådde riktigt, riktigt dåligt. På slutet en dikt till ælskade W…

Mitt vackra barn

Alltid ønskad

Alltid ælskad

Alltid det finaste hos mig

Du ska inte kænna saknad

Du ska inte kænna sorg

Alltid du och jag

Band så starka att de besegrar døden

Alltid du och jag

Sakna inte, jag ær kvar.

I alla dagar till tidens slut (dit bara vi kan nå)

Hos det allra vackraste

Orden får mig att vilja gråta. Jag kan inte beskriva den smærtan jag kænner nær jag læser det hær. Hærmed har jag beslutat mig, hur ont jag æn har måste jag stanna en lång tid till. Hos det allra vackraste

Vem knackar på min axel?

Sitter vid J:s dator och skriver, J  är på jobbet. Svarar på mail och surfar runt lite, plötsligt knackar någon hårt två gånger på min axel. Vänder mig snabbt om för att i ögonvrån se något försvinna. Så snabbt att jag knappt kan se det.

Vem knackar på min axel? Hallå, jag tror inte på sådant!

Fast jag blev glad av känslan av att någon skulle knacka mig på axeln, blir inte rädd av det.

 Konstig medicin det här, konstiga biverkningar.

Igår hörde jag någon vissla glatt när jag körde bil och nej, jag hade ingen radio på. Det hördes som om det kom utifrån, ifrån hela världen, tyst men ändå överallt.

Så visst håller jag på att bli knäpp! Men vad gör det när jag blir glad av det? =o)

Jag har inte förtjänat det!

Jag har inte förtjänat det livet jag har haft. Jag har förtjänat bättre. Jag gjorde mig aldrig förtjänt av det.

Ligger där så utelämnad, ett litet barn. Hör frysen brumma under min bara rygg. Rädd. Vet vad han ska göra. Fingrar som sticker mig inuti, får mig att blöda. Vassa, elaka fingrar. Ser hans blick och vill skrika men det kommer inte ett ljud. En tunga över de outvecklade små brösten. Rädd. Liten. Ensam. Skadad.

Jag gick sönder i själen. Jag GICK SÖNDER OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA TRASIG!

Blödande sår. På insidan. I själen. Går aldrig bort.

Det gör så ont, snälla, gör inte ont.

*tårar rinner*

Gå bort!

*smärta*

Kan bara ställa mig frågan

VARFÖR?

Finns inga svar. Bara evig sorg och smärta.

Vill skrika ut min smärta. Spola tillbaka tiden. GÖR DET INTE!

*gråter*

 /Liten thingeline