Liten, avskärmad, oförstådd…
Jag är för liten för att hålla ordning på mig själv, för liten för att motstå farliga frestelser och för liten för att klara av en relation vare sig det gäller vänner, familjerelationer eller relationer till män.
Endast att vara mamma klarar jag av känslomässigt, just för att jag är så liten. För att jag är på samma nivå som min son och för att jag kan förstå honom. Förstå den intensiva ilska och frustration som rätt som det är bryter ut och snabbt växlar till gråt för att sedan några minuter efteråt bytas ut mot ett hjärligt skratt. En vuxen får inte vara så, jag vet det, man blir stämplad som knäpp, man förväntas kunna klara av mera.
Jag kan känslorna för jag är där. Känslomässigt är jag ett litet barn och jag tror inte att andra vuxna kan förstå det. Även om jag är en vuxen individ i tankarna… Önskar att jag på något sätt kunde integrera mina känslor med mina tankar.
Flyr allt som har med känslor att göra för att jag inte orkar det just nu. Det har blivit för mycket. Vänner som ringer stup i kvarten, J… söta, snälla, underbara, fantastiska J…, stress, ska hinna med allt, köpa julklappar för pengar jag inte har, städa upp hemma (vilket käns som att slänga bort bitar av mina tankar för min välsorterade oordning hjälper mig att hålla ordning på mina tankar)… Orka!
Det är klart att ett litet barn inte orkar med intensiva relationer, att ett litet barn inte vill hänga på krogen, ett litet barn sitter inte ens på fiket och diskuterar vuxensaker. Det är väll klart att ett litet barn inte orkar hålla ordning på allt, gå och köpa julklappar. Jag orkar det nödvändiga, inte mera.
Det blir för mycket i mitt huvud och mina känslor svämmar över. Jag har brutit med de flesta. Ringer inte, träffar dem inte, orkar inte. Så likförbannat känner jag saknad. Hallå, jag känner mig ensam!
Jag är ett litet barn just nu (jag vet att det kommer att gå över) för jag orkar inte med att ha allting snurrande i huvudet, min struliga situation med mediciner, sjukskrivningar, jobb hit och dit. Jag kan inte ta in det och sortera det, jag skjuter det ifrån mig, orkar inte vara stor längre, orkar inte ta ansvar, orkar inte jobba mig framåt. Jag behöver bara en paus, lite andrum. En liten bubla där bara jag och William existerar. Bara för en tid. Det måste vara okej?
Ett litet barn i mig vädjar till sin omgivning “se mig, hjälp mig, lyssna på mig”. Får gensvar till en vuxen människa. Det känns som om de trampar på mig och skuffar undan mig. Orkar inte bli pikad, orkar inte med att mina problem nonchaleras/pratas bort.
Jag tänker inte dölja hur jag är. Känslomässigt labil, orkeslös… Jag ska inte behöva förklara mig heller.
Jag vet inte själv vad jag vill, hur jag vill ha det, vilka som betyder något… För vilket barn vet det?
Jag skäms inte för att jag reagerar såhär. Tvärtom är det nog en normal reaktion på en väldigt pressad situation. Att man blir liten igen.
Jag vet ju också att det går över, att jag inte behöver vara rädd för det. Något jag inte gjorde klart en gång i tiden och måste igenom igen bara. Det är ingen katastrof.
Tänker på de som en gång inte gav mig chansen att bli vuxen och helt plötsligt begär de det.
Man kan ju inte hjälpa att man känner som man gör.
Och med detta har jag inte rett ut någonting, troligen skapar det endast mer förvirring för alla. Men jag har ivarjefall gjort ett försök, det får räcka med det.
