Blæddrar lite i moralcodexen. Nej, det ær inte rætt, inte rætt att ignorera. Inte rætt att leva i en skøn fantasiværld nær mænniskor svælter, plågas… barn som behøver en vuxens hjælpande hand… det ær inte rætt att blunda. Man får inte, man får aldrig ignorera.
Førsøker samla ihop fragmenten, vad ær fantasi, vad ær verklighet? Hur mycket har man rætt att stænga av sig, att bara blunda? Hur egoistisk får man vara?
Vart går grænsen? Varfør har jag inte fått det med mig i livet? Varfør lær man inte ut det? Varfør får mænniskor bara med sig fragment in i vuxenlivet, trasiga spillror? Varfør finns det aldrig någon stig att følja? Varfør står jag hær så frågande?
Moral. Rætt och fel.
Man har inte rætt att ta sig sådana friheter, det ær omøjligt.
Så vad gør hon 23-åringen? Ska hon våga slæppa utopin?
