…men kan jag dela med mig av det här?
”Pappa, pappa hela världen dansar runt våra änglaben!”
Tänkte att jag skulle sluta med mitt Mirtazapin för jag har börjat hallicunera… (har gjort det förut men inte såhär) Så jag har inte tagit de tre senaste dygnen. Jag har fått blödningar under huden, lagt på mig en massa extrakilon (vätska) och en massa skräp. Synd för de fick mig ändå ganska stabil.
Nåja, utan Mirtazapin i 3 dygn. Inatt hade jag verkligen svårt att sova (medicinen har en lugnande effekt och har hjälpt mycket bra mot mina sömnstörningar). Men så småningom somnade jag. Trodde jag först… Men jag sov inte. Jag var vaken. Jag var vaken!
Rummet förändrades och blev större. En massa röster. Överallt. Jag bad dem gå med det fungerade inte… Jag sprang och tände lyktorna i fönstret men det fungerade inte heller. Jag visste att jag hallucinerade. Jag kröp ihop under täcket och skakade. Hjärtat bankade frebilt och svetten rann. ”Det är bara inbillning” tänkte jag om och om igen. Sedan slog jag upp ögonen och var som paralyserad. Det stod människor där. Det kändes hotfullt. Ångesten spred sig i hela kroppen. Jag var inte i mitt rum längre. L var där och sprang fram och tillbaka och sade hela tiden till mig att jag skulle göra något som jag inte uppfattade. L:s pappa var där. Han satt i en soffa. Ett stort antal okända människor befann sig i min hall, jag kunde se dem gå fram och tillbaka ifrån min plats i sängen. En telefon ringde hela tiden. Något hade hänt men jag kunde inte uppfatta vad. Plötsligt hörde jag C. Jag vet inte vad han sa, uppfattade knappast något, jag kunde bara höra hans röst.
Jag vet inte hur länge det höll på. Paniken var där hela tiden, en minut, en timme, flera timmar, jag kan inte svara. Men plötsligt hörde jag William. Ett klingande skratt ljöd i hela rummet och sedan hans röst ”Pappa, pappa hela världen dansar runt våra änglaben”. ”De dansar pappa. Titta. De dansar runt våra änglaben.” Han upprepade detta hela tiden. Hur jag än försökte se åt hans håll fick jag inte syn på honom, ljudet kom överallt ifrån. Han lät inte glad han lät som en psykiskt sjuk människa gör i en film.
Jag blev rädd. Var jag än var så fick inte William vara där. Något hade ju hänt fast jag inte visste vad. Situationen var sjuk. Psykotisk. William fick inte vara där.
Jag dog. Jag skojar inte, jag dog. Jag kunde inte andas. Jag försökte men det tog emot och jag kunde inte längre röra på mig. Jag såg att rummet hade återgått till sitt vanliga tillstånd (nästan). Men jag kunde inte andas. Jag försökte röra på mig men jag var förlamad, jag kunde inte röra en fena. Jag kände hur hjärtat bankade hårdare och hårdare och när det kändes i hela kroppen stannade det. Allt stod stilla och jag kunde bara tänka. Jag trodde att jag var död. Paniken var borta men en stark oro tilltog i dess ställe. William. Om jag var död kanske det inte skulle upptäckas förrän eftermiddagen. Han skulle vakna bredvid sin döda mor. ”LEV” tänkte jag. ”ANDAS”. Jag var död i några sekunder. Men sedan fick jag luft igen. Jag grät och skakade, ångesen kom tillbaka. Jag var SÅ JÄVLA RÄDD!
Tänkte ringa mamma och berätta att jag hade dött men levt upp igen. Att jag måste till akuten. Jag gjorde det inte. Jag vågade inte hämta telefonen. Jag var så rädd för vad jag sett i hallen.
Lyktorna lös. Jag hade tänt dem… Jag var vaken när det där hände. Eller hade jag gått i sömnen?
Jag låg och blundade under täcket för när jag såg upp så såg jag hela tiden hur tapeten förändrades som om någon skar sakta i den. Väggarna gungade och såg ut att vara gjorda av vatten.
Jag somnade. Efter jag vet inte hur länge. Jag fick ro i kroppen igen.
Ringde och sjukanmälde mig imorse. ”Ont i halsen”.
Har ringt till vc och berättat lite om vad som har hänt. Inga detaljer men om att jag ”hallicunerat”, att jag har tinnitus och nästan kan känna att blodet rusar i öronen. Går blodkärlen sönder i benen kan de väll lika gärna göra det i hjärnan också. Jag fick en telefontid senare i veckan. TACK SÅ JÄVLA MYCKET. DET VAR SNÄLLT. Får inte sluta med medicinen, har för stark dos för att kunna sluta rakt av. Men inte fan kan jag ta det heller. Inte när det blir som det blir. Orkade inte tjafsa…
Jag förstår inte vad det är som händer. Jag vet inte vad som är verklighet, dröm eller hallicunation. Sov jag? Hallicunerade jag? Lampan var ju tänd. Väggarna var gjorda av vatten efter att jag vaknat/”kommit tillbaka”. Var det abstinens, mitt psykiska tillstånd eller medicinen? Hur ska man veta?
Dog jag? Stannade hjärtat och hoppade igång igen? Eller drömde jag? Det var så verkligt…
Hur ska jag våga sova inatt? Håller jag på att förlora förståndet. Vad händer? Vad ska jag göra?
Psykakuten… en gång aldrig mer. Kom in dit med sönderskurna armar i höstas. De gjorde inte ett skit. Fick ligga på TNE på natten (de kom och kollade en gång i kvarten) och sitta hela jävla dagen på akuten för att bara bli hemskickad trots att jag skar mig på plats. En tiid efteråt stod jag på tågrälsen och trodde att jag drömde. Det gjorde jag inte.
Min huvudvärk är extrem. Hela tiden tjuter det i öronen.
Trots allt har jag ändå mått sämre. Jag har orkat med lite idag, betalat räkningar och köpt onödigt dyra paket till William. Min älskling som fyller 3 imorgon. Handlat till kalaset också.
Vågar nog inte sova ensam inatt men vill inte sova hos mamma och pappa. Hos C och William kanske.
Jag är orolig för mig själv, jag som annars struntar blankt i mig själv. Och jag kan bara undra, hur ska det här sluta???
”Pappa, pappa hela världen dansar runt våra änglaben!”
Du och jag är änglar William. Även om situationen var hemsk så ska jag komma ihåg de orden för alltid (hur skulle jag liksom kunna glömma). Hela världen ska dansa, det lovar jag. Logiskt sett är det något med medicinen… även om jag har något svårt med logiken idag. Allt ska bli bra.
Jag ska till P redan imorgon och det känns tryggt. Han kommer veta vad som behöver göras. Tur att jag bokade in det imorgon istället för på fredag.
Vi ska ha kalas imorgon och Du ska få ”pket”. Imorgon ska bli en bra dag. Jag sitter här med ångest, svettningar och yrsel och kan känna hur hjärtat bankar hårt. Det är abstinens. Det ska bli bra. Jag lovar Dig att jag ska bli bra. Dig sviker jag inte.
”William, William hela världen ska dansa runt våra änglaben. De ska dansa med oss”!
