Jag menar det, jag vill bara vara ifred. Ring mig inte och besøk mig inte før jag orkar inte. Jag ær alldeles før arg. Jag har varit arg i två dagar. Jag har all anledning att vara arg men det tar på krafterna. Ønskar att jag hade några bensodiazepiner att ta så jag blev lugn. Men det vill de inte skriva ut.
Jag ær RASANDE! Jag har lust att slå sønder något. Såhær arg har jag inte varit på… jag vet inte hur længesen det ær jag var såhær arg senast. En massa minnen børjar dyka upp samtidigt som allt håller på att gå åt helvete. Har ju pratat med P om det dær med att ilskan kommer skapa den dær jævla ångesten om jag inte tar itu med den…
Bara mina ælskade ænglar får ringa till mig. Och min familj.
Jag hallicunerar också. Vet att jag gør det før att jag ær så stressad/pressad. Værst ær det nær jag ska sova, då pratas det med mig!!! Det brukar stå någon/något i min hall på kvællarana. Nåt som går førbi dørøppnigen. Då prasslar det. Det gør mig FØRBANNAD det med! Nåja sålænge jag har kontroll, inte ær rædd och VET att jag hallucinerar så ær det ju ingen fara. Men i veckan blev jag rædd en gång før då var det så tydigt. Næstan verkligt. Och jag tænkte “FAN, nu håller jag på att bli psyksjuk”! Jag glømde att jag redan ær det 
Det går bra med jobbet iaf men det ær också allt jag orkar med och snart kommer jag inte orka nåt alls (førutom William før honom har jag alltid orkat, William min ælskade). Men allt annat går åt skogen. Håller på att nærma mig en psykos? Hur ska jag bryta det?
P ringde førut och frågade hur det var. Han hørde væll hur jag dræmde i dørren nær jag hade varit hos den dær førbannade kærringen. Har ju hoppat øver terapin de senaste veckorna. Jag kænde saknad… Jag ville gråta men drabbades av skratt-attacker. Længtar tills på fredag…
Annars kan jag inte se framåt alls. Jag kan tænka mig fram till lørdagen men sedan tar det slut. Kanske ær det på lørdag allt rasar ihop. På krogen kanske med alkohol i krppen. Fan, får inte bli så nu nær jag æntligen har ett jobb som jag trivs med. Jag tar det som det kommer.
Min læslust ær borta också, det ær alltid ett tecken på att jag håller på att rasa igen. Pianot spelar bara fel. Ritkolet smulas bara till bitar. Inget blir bra, inget. Och DET GØR MIG SÅ JÆVLA FØRBANNAD! Orkar inte hænga med i politiken, vet inte vad som hænder med værlden. Orkar inte…
Så saknar jag dem, de jag har førlorat. Det gør mig också så jævla FØRBANNAD
