Höll i en liten fågel förut. Kunde känna det lilla hjärtat picka snabbt i mina händer. Kände det lilla, lilla livet som kämpade i skräck. Tyckte det påminnde om mig.
Gårdagen var som en dröm. Jag var knappt i min kropp. Det kändes som att sväva bredvid mig själv, som om jag inte riktigt fanns. Trodde först att jag hade dött. Men alla kunde se mig, tala till mig. Det kändes som om min röst inte nådde fram till dem. Hur jag än ansträngde mig. De svarade men jag var nära att skrika högt flera gånger ”Varför hör ni inte”?
Jag skar mig men det hjälpte inte. Jag skrek men det hjälpte inte heller. Tänkte att det måste vara medicinen som får mig att stanna så länge i det tillstånd som annars försvinner så fort. Min kropp kändes som en robot som styrde sig själv. Mina tankar, min själ hade lämnat den robotliknande kroppen och svävade bredvid. Grät fast ingen hörde.
Jag såg min kropp igår. Stod vid bron och väntade på en lastbil. Då skulle den hoppa. För att få slut på drömmen. Leva eller dö men inte existera däremellan. Det är för otäckt.
Lastbilen kom. Samtidigt en man med en hund. Han såg att kroppen tänkte hoppa. Jag såg allt ifrån sidan. Kroppen blev skrämd och sprang mot stationen. Sprang i ren panik så fort den kunde. Den måste bara bort, bort från den skrämmande mannen med hunden.
Såg min kropp springa på grusvägen bredvid tågrälsen, hur den klättrade upp på banvallen. Hur den utan att tveka sprang på spåret. Sprang och sprang, väntade på att tåget skulle komma och göra slut på det förfärliga tillståndet.
Kroppen började vackla, hjärtat dunkade snabbt och den flämtade efter luft. Jag kunde känna paniken men jag kunde inte känna regnet som föll mot ansiktet. Jag kunde känna kroppens fasa och skräck men jag kunde inte förstå den.
Regnet pissade ner och håret låg slickat mot de våta kinderna. Jag tyckte kroppen verkade så skör ooch bräcklig. Som en liten fågel, liggande i en människas hand. Ett hjärta som pickar och ber om att få fortsätta leva. Eller dö. Inte bara existera.
Kroppen andades tungt och stannade mitt på spåret. Väntade på det som skulle komma. Jag kunde höra regnet, avlägset som om jag var instängd i en burk. Den burken var kroppen på järnvägsspåret.
Plötsligt kände jag det, regnet som rann nerför kinderna tillsammans med mina salta tårar. Jag var tillbaka. Herregud, jag stod mitt på järnvägsspåret.
Det var mörkt runt omkring mig. Regnet öste ner. Jag var så rädd. Kanade nerför banvallen och slog i något hårt. Famlade i panik mellan träden och fann den lilla grusvägen.
Tog mig vacklandes fram. Var rädd för träsket där jag förut matat andungar. Det såg så svart och hotfullt ut i mörkret…
Tog mig ut på stora vägen. Tacksam över att ha vaknat fast jag vaknat mitt i en mardröm. Kollade min mobil. Mamma hade ringt flera gånger men jag hade inte hört. Ringde upp. Skällde på henne och slängde på luren. Tacksam över min ilska. Den var så konkret.
Jag tog mig hem. Jag var så rädd för vad jag flytt ifrån. Rädd för att det skulle komma tillbaka. Mamma och pappa kom. Såg oroliga ut. Jag körde hem dem, orkade inte. Tog en dusch, tog min medicin. Kände snart lugnet komma krypande, hur golvet gungade under mina fötter. Kände att jag levde igen.
Åh snälla, snälla låt mig fortsätta leva. Jag vill inte dö. Jag är så rädd för att dö. Men ännu räddare för att bara existera.
Höll i en liten fågel förut. Kunde känna det lilla hjärtat picka snabbt i mina händer. Känna det lilla, lilla livet som kämpade i skräck.
Tycker det påminner om mig.
